Varmt välkomna till denna dokumentärfotoutställning signerad Gunne Ramberg som förärades Johan Ahlbäckpriset 2024.

Vi var många som ropade ÄNTLIGEN för ganska precis ett år sedan när priset tillkännagavs.

En värdigare pristagare får man leta efter. I en tid där allt domineras av snabba och ytliga kommersiella intryck framstår dokumentärfotografin som ett oföränderligt verktyg för att skildra verkligheten. Den är inte blott och bart en konstform, den är både ett socialt och etiskt åtagande.

Det är via kamerans lins som vi får insyn i miljöer och världar som vi annars aldrig skulle hitta till. Denna konstform påminner oss om vår kapacitet att både skapa och förstå på djupet.

Gunne Ramberg är en värdig representant för dokumentärfotografin som strävar efter att inte bara fånga det vackra, utan framför allt det sanna. Det handlar framför allt om att visa världen precis som den är, med dess kontraster och motsägelser, utan försköning eller manipulation.

Dokumentärfotografiet avslöjar och utforskar det mänskliga tillståndet i alla dess olika nyanser. Det finns förstås förebilder som inspirerat på vägen. Under många år landade regelbundet en bunt internationella fototidningar i postlådan.

Men det handlar framför allt om svenska förebilder som Sune Jonsson, Hans Hammarskiöld och Tore Johnson, son till den store arbetarförfattaren Eyvind Johnson.

Tankarna går också till en annan Ahlbäckpristagare – Jean Hermansson. Men i det fallet är Gunnes dokumentationer strået vassare på åtminstone en punkt. I verksförteckningen träder gruvarbetarna fram med både namn och smeknamn samt en kort beskrivning om vad som utspelar sig på bilden. Sådant gjorde aldrig Hermansson, där förblev arbetarna anonyma.

Här får vi bland annat möta Roland ”Tjatte” Jansson med ett lass ventilationsrör. Kenneth Andersson tar sig några minuter i rastkojan på 460-metersnivån. Vi får se när Sven Oskarsson tar sig en kaffeskvätt.

Vi möter Aina Jansson och Sven Bergman när de har stämplat ut och är på väg hem.

Det finns många viktiga beståndsdelar som förenar arbetets målare Johan Ahlbäck och dokumentärfotografen Gunne Ramberg.

Båda har noggrant och systematiskt skildrat sina forna respektive arbetsplatser. Den ene med alla sina målarverktyg, den andre via kameraögats lins.

Människorna, motiven och bildberättelserna fanns där mitt framför dem.

Gräv där du står är ett talesätt som i detta fall betyder: Skapa konst av det du har omkring dig!

Begreppet passar mycket väl in på både Johan och Gunnes konstnärliga och kreativa arbeten. Deras rötter var och är djupt förankrade i social rättvisa och medmänsklighet, båda lyfter fram arbetare och arbetsmiljöer som förtjänar att bli hörda. Den lär oss att världen, i all sin komplexitet och skönhet, kan förändras genom bilder som tas med respekt och integritet.

Johan Ahlbäcks intresse för teckning startade i barndomen. Gunnes fotointresse väcktes också redan under skoltiden, två praktikveckor hos en fotohandlare i Lindesberg gav blodad tand. Det var i mörkrummet allting hände, när bilderna sakta växte fram på papperet mitt framför ögonen. Ett slags magiskt mirakel.  

Gunne skaffade sig förstoringsapparat och lite mörkrumsutrustning i vindsrummet där han bodde med sina föräldrar på Källfallet i Riddarhyttan. Han spikade för fönstret med mörkläggningspapper som kom från en rulle som blivit över i samband med en stor militärövning i Källfallet under mitten av 1950-talet.

Han minns att modern inte var så glad över sonens mörkläggning. Han började fotografera kompisarna, familjen och en del hus. Men det var omodernt hemma. Det fanns bara kallvatten i kranen. Mycket film gick till spillo, fick massor av sprickor i emulsionen och krackelerade när den sköljdes i för kallt vatten.  

De flesta karlarna i Riddarhyttan var gruvarbetare, andra arbetade i skogen eller på sågen.

Gunne började själv arbeta i gruvan direkt efter att han gick ut grundskolan på 1960-talet. Han blev reparatör och arbetade så småningom både under och över jord. Gunne har berättat för mig att ”allt han lärt sig av vikt” har han lärt sig i gruvan.

Han var inte ensam om att vara fotointresserad i Riddarhyttan. Det var många som hade foto som hobby och fotoklubben var mycket aktiv på orten. Det var också en äldre arbetskamrat till Gunne som lärde honom massor om fotografering, han hette Ruben Karlström och hade en gammal klassisk Hasselbladare. Den fick Gunne så småningom köpa av honom. Fotoklubben gjorde ett mörkrum av en loge i Folkets Hus i Riddarhyttan.

Det arrangerades studiecirklar och utflykter runt om i Sverige och det ordnades med bildvisningar varje långfredag. Det var stora diabilder på filmduken, bildspel och musik. Jag vet inte om arbetarna funderade över sitt eget hobbyfotograferande som en genuin kulturaktivitet men det var det, en form av levande arbetarkultur.

Det var ingen större grej för dem att Gunne tog med sig kameran till gruvan, han fick plåta i lugn och ro, inte bara arbetskamraterna utan även själva gruvan, kontrasterna mellan mörker och ljus. Den inneboende dramatiken. Arbetsgivaren satte heller inte stopp på dokumentationen. Nu är det annat ljud i skällan. Det råder både förbud och restriktioner.  Varje arbetsplats idag är så gott som minerat område.

För en ung och entusiastisk fotograf var gruvan en mycket tacksam och spännande miljö att ge sig i kast med rent bildmässigt.  Gunne gjorde något mycket unikt. Han dokumenterade både sina arbetskamrater, olika sysslor och arbetsmoment långt ned i gruvschakten men även ovan jord, på väg till och från skiften.

Ingen av arbetarna verkar vara besvärade eller obekväma framför kameran. Det spelar ingen roll om de är mitt uppe i ett koncentrerat arbete eller pustar ut i matrummet med termosen på bordet och rökpipan i mun. Det är ju jobbarkompisen Gunne som håller i kameran. Han är en av dem, en jämlike som står i bredd och i samma ögonhöjd med dem själva. Han kommer varken uppifrån eller utifrån. Fotografen andas samma luft som dem och är också en del av den gemensamma erfarenheten. Därför ser gruvarbetarna rakt in i kamerans öga utan raster eller försköning. Det finns heller inga arrangerade scenerier eller andra konstlade försök att kringgå verkligheten.

Gunne lyckas med det svåra konststycket att dokumentera människor av kött och blod med drömmar och förhoppningar, liv som även fått sina törnar, nederlag och sorger längs vägen. Ett hårt och farligt jobb. Mörkt. Fuktigt. Dammigt. Rökigt. Ja, det äger förstås sin giltighet men här fanns även en stor gemenskap, man trivdes med arbetet, det existerade en sorts frihet, basen hängde inte alltid över axeln, det fanns utrymme för egna initiativ så att både människor och maskiner kunde göra sina jobb.

Det gjorde att arbetspassen ändå kom och försvann i det som vi kallar vardagar, utan någon större dramatik – inte förrän bolaget bestämde sig för att lägga ned gruvan. Då blev det demonstrationståg och flera fackliga uppvaktningar på regeringskansliet i Stockholm. Folket i Riddarhyttan gick man ur huse. ”Vi ska ha gruvan kvar” och ”rädda Riddarhyttan” stod det på plakaten.

Riddarhyttan i Bergslagen med sina cirka 300 invånare har fortfarande kvar sina landmärken och monument efter hundratals år av gruvnäring och järnmalmsbrytning. Vilka minnen finns kvar bland människorna i Riddarhyttan?

Jag tänker främst på gruvarbetarna och deras familjer som hade gruvan som trygg försörjning under lång tid. Många av dem möter vi i Gunne Rambergs mycket levande svartvita dokumentära bilder från mitten av 1960-talet och ända fram till gruvans nedläggning i slutet av 1970-talet.

Det har gått mer än 40 år sedan Bäckegruvan stängdes för gott. Ändå lever minnena kvar i Gunne Rambergs mycket imponerande bildskatt.

Jag och Gunne hoppas att den här mycket sevärda utställning ska bli startskottet för en bok med arbetsnamnet ”Minnesbilder av ett arbetsliv från Riddarhyttan”, där jag lovat medverka med olika texter. Det finns ännu röster kvar på orten som kan berätta och minnas sina många och långa arbetsår i gruvan.

Boken blir en motröst i en värld som lider av ständig minnesförlust. Det dokumentära fotografiet ger oss möjlighet att stanna upp och reflektera. Varje bild bär på en berättelse, och genom dessa får vi inte bara inblick i andras liv, utan även en möjlighet att kanske även omvärdera vår egen plats i världen.

Boken ska lyfta fram arbetslivets eget kulturarv som ofta glöms bort när övergivna arbetsplatser blir till stora stumma monument i landskapet. Jag pratar om traditionerna, hantverket, ritualerna men även de muntra historierna som höll människor på gott humör i gruvgångarna.

Boken blir även ett sorts dokument över oss själva och över den tid som vi varit yrkesverksamma som fotograf respektive skrivande journalist.

Varför vi båda kom iväg på varsin resa som gjorde att vi kunde förverkliga våra egna kreativa drömmar, samtidigt som vi båda stått stadigt kvar på samma ställe med både själ och hjärta i Bergslagen.

Vi möttes för första gången i slutet på 1980-talet på Ludvika Tidning. Det var en annan tid, en annan epok när det fortfarande fanns skrivmaskiner på redaktionen, filmrullar och mörkrum. Bilderna skickades med buss till tryckeriet i Falun. Vi gjorde det mesta när det kommer an på traditionell lokal mediabevakning, bevakade politikerna i fullmäktige, grävde i smutsiga affärer, förevigade invigningar av förskolor, berättade om Aseas Husmödrar, intervjuade folk och fä, kort sagt höll det offentliga lokala debatten och samtalet igång.

Nu möts vi här på nytt. Cirkeln är sluten men vårt gemensamma arbete kommer att fortsätta.

Och med dessa ord finner jag Gunne Rambergs fotoutställning invigd i Konsthallen Meken, Ahlbäckdagen 2025.

Ta er tid. Mingla runt. Se människorna som framträder på bilderna. Låt oss framför allt tala med varandra.

Ulf Lundén